Just nu består mina tankar mest av "jag hatar mitt liv". Det är i alla fall bättre än "jag vill dö" för det vill jag inte. Jag vill leva. Men bättre än så här.

Några ml flytande theralen blev lösningen efter att en personal frågat hur jag mådde. Mediciner löser alla problem. Enligt dem i alla fall. Har en äcklig eftersmak i munnen nu.

Jag gav ett förslag till en av de otrevligaste personalen att de borde ha knäckebröd eller nått vid sidan om maten. När maten är... Hm.. Mindre god? Så är det jobbigt att gå och vara hungrig. Maten är sjukt dålig här. Men det förslaget hamnade i papperskorgen utan ens någon eftertanke. De lyssnar inte på någons förslag till något. Hur som helst: jag fick ingen macka när jag frågade heller för de ska ätas vid frukost och kvällsfika. Detta är inget hem som de kallar det för hemma kan man äta mackor när man vill. Det är inte roligt att vara hungrig.

Jag ska börja köpa egen mat. För det får man. Undrar hur många kilo jag gått ner sen jag kom? Jag svälter ju inte ihjäl precis men detta är inte alls schysst!

Det är ju konstigt att kommunen ger mig bidrag för att betala rummet och maten men maten är under all kritik.

Min kontaktperson lovade att köra mig till affären igår men det blev inte av och inte idag heller. För er som ej vet så ligger stället på landet och jag kan inte vägen till affären då den är en bit bort och jag har tjatat flera gånger att de ska visa mig den så jag kan gå själv. Men icke.

Kommer jag inte iväg i morgon heller så ska jag faktiskt kräva att träffa chefen för boendet och antingen säga vad jag tycker om deras mat eller säga till dem att planera fasta dagar i veckan för att jag ska kunna handla. För detta är inte okej!

Jag har varit nära gråten hela dagen.

...med nya möjligheter.

Min morgon har varit helt okej i övrigt. Mitt "standardmående" brukar vara lite likgiltigt men idag kändes det annorlunda: jag kände mig glad!

Förresten har kallelsen till psykistriska öppenvårdsmottagningen kommit och jag har fått tid till min diagnosutredning om en vecka! Snabbt för att vara psykiatrin.

Internet funkar inte, jag hade tur som kom upp på nätet i några minuter. Inte heller kran/dusch-vattnet, som sinar ut då och då och knappt kan användas. Ibland sinar det ut i handfatet när man ska tvätta händerna så att det bara kommer en tunn stråle vatten även när man har på det högsta.

Jag sover mest pga tristessen och isoleringen. Jag kunde lika gärna ha levt på medeltiden. Telefonnätet är kast, datoruppkopplingen med, vattnet funkar inte alltid, maten smakar plast, personalen är frånvarande. Och hela stället är helt och hållet immun mot kritik. Allt de gör är helt jävla perfekt. Det är faktiskt lite konstigt att de inte bryr sig om hur man mår här trots att det är det som deras jobb går ut på.

Att dö utan orsak är inte möjligt.
Att leva utan anledning är bara löjligt.

Det har tänts ett nytt ljus för mig. Och det är helt och hållet min mammas förtjänst! Idag, för typ någon kvart sedan (klockan är 13:50 nu), så ringde en psykolog/terapeut/annan psykiatrisk person, och berättade att de haft ett möte om min utredning och att de kommit fram till att den bör göras! Hon sa att det skulle komma en kallelse inom en månad!

Mamma, om inte du hade pratat och stått på dig när du ringde henne så hade de aldrig tagit så allvarligt på det. Så allvarligt som det FAKTISKT ÄR, och som de faktiskt själva också ansåg. De kommer därefter påbörja en utredning, och det har de LOVAT. Det är FASTSPIKAT. Hade du inte varit så jäkla envis, bestämd och kämpat för att din dotter skulle få det bästa hon kan få, så hade de aldrig ringt redan dagen efter och berättat att de tänker göra detta.

Utan min mamma hade jag inte stått här, jag hade inte levt.

Tack för att jag finns och att du, pappa och Madde fortfarande tror på mig, även när jag inte gör det själv!

Skickar en puss till min familj!

Låter detta komiskt? Troligtvis, men livets begränsningar ÄR komiska när man är funktionell nog att leva ett friskt liv men ändå bara förtjänar en jävla sten!

När de vänder sig om och går
och jag ingen hjälp får
men ändå frågar hur jag mår
när de ser att jag fäller en tår
men ändå aldrig förstår?

Idag mådde jag skit (igen) och den där otrevliga personalen jag skrev om tidigare satt vid datorn när jag knackade på.
- IDAG måste jag faktiskt prata med någon!
- Du kan prata med din kontaktperson.
- Hon är ju ute nu!

Jag blev så irriterad att jag fortsatte rätt brutalt:
- Jag har mått sämre än på väldigt länge! Självmordstankar och självskadesuget är jättejobbigt idag! Hade jag haft en snara hade jag hängt mig...

Det sista fick henne att spärra upp ögonen. Måste man vara halvdöd innan någon reagerar?
- Jag ska prata med en av sjuksyrrorna, för jag tror knappast du vill prata med mig, svarade hon och gick iväg.

När hon kom tillbaka log jag ett pillemariskt leende och sa:
- Du säger att jag inte vill prata med dig, men du, jag tror faktiskt det är tvärtom...

Hon blev rätt ägd där. Tur att jag fick prata med min kontaktperson till slut. Inte för det blev mycket bättre men...

Jag tvekar inte över att gå vidare med detta, att göra deras fel till en stor grej. För det här ÄR en stor grej, och hur de behandlar oss är INTE okej!

Nummer 1 är deras attityd. Problem de hör viftar de bort. Jag har pratat om hur jag haft det, och jag ser ofta ett litet leende på läpparna. De förminskar det jag säger. Allt jag säger är helt puckat.

Så idag tog jag en personal som varit riktigt elak åt sidan och sa vad jag tyckte. Deras mat är oacceptabel. Den smakar skit. Den smakar värre än Findus färdigmat på snabbköpet. Jag går alltid omkring med en kurrande mage, och jag brukar inte vara särskilt kinkig med maten! Det är fler än jag som kritiserat dem, men de säger att vi måste prata med chefen om vi har något att säga. Ironiskt att hon har precis samma mening som dem? Vi måste prata med en högre makt som inte finns för att säga vår version av problemet.

Argumentet en annan boende hade när personalen sa att det är bra mat var helt jävla klockren! "Ni äter inte den här maten varje dag. Vi BOR här! Ni kommer på besök några timmar om dagen!". Jag kunde inte sagt det bättre själv. Personalen sa att det var löjligt "att man inte kan få annan mat bara för att man inte gillar en speciell maträtt!". Jag är inte utbildad men t.o.m jag fattar att han (och vi alla) menar att ALL mat är dåligt gjord. Det handlar inte om någon enstaka maträtt!

Jag tog alltså den här personalen åt sidan och sa vad jag tyckte. Jag skrek inte, men jag höjde rösten. Hon höjde på ögonbrynet efter var och varannan mening och sa nonchalant "Vad vill du ha sagt?". Jag hade dittils sagt följande:
1. Maten är ohållbar.
2. Jag vill ha något att göra på dagarna, jag vankar bara omkring i korridorerna.
3. Personalen är otrevlig. Det är inte okej att småle och kritisera/förminska en persons problem. Det är inte heller okej att prata kyligt och hårt mot någon. Och det viktigaste: Inga nedvärderande uttryck. Personalen hade i mina arga situationer kallat mig "lilla gumman" och "en liten tjej som hörs mycket". Detta är inte okej!
4. Jag har åkt in till en affär (i stil med en typ Statoil-butik), högst 4 gånger på en månad. Senaste gången tog det tre dagar innan någon hade tid i typ 10 minuter att köra mig.
5. Det finns varken internet eller telefon. Det finns en stenåldersdator att låna nån timme för över 20 pers som bor här. Sedan finns det en rätt dålig mynttelefon att använda, men jag vill inte betala en krona i varannan minut typ? Personaltelefonen får man prata i typ 5 minuter...
6. Ingen att prata med. Jag har pratat högst 5 gånger på snart 5 veckor när jag mått dåligt. När jag berättat allt detta för henne så sa hon att jag "läxat upp henne" och "det där är inte alls sant!" osv. De kan inte ta emot kritik, och att hon hela tiden upprepar "vad vill du ha hjälp med ikväll?", börjar dels bli påfrestande och dels kännas som om hon gör sig dummare än vad hon är. Om hon inte skulle fattat vad jag sagt så skulle hon vara... ja, under 100. Folk under 100 jobbar inte inom psykiatrin. Skulle hon alltså på fullt allvar inte fatta, så skulle jag bli orolig för henne istället...

Efter 10 minuter då samtalet endast gått ut på hennes fraser:
"Du kritiserar mig bara!"
"Du säger bara en stor monolog, detta är inget samtal" (hon upprepade samma sak "Nej så är det inte", så det blev jag bara jag som sa mer än 4 ord).
"Jag hör en liten tjej som försöker..." (bla bla)
"Du ska inte läxa upp mig!"
sen så lämnade hon rummet.

Jag blev förbannad. Ingen lyssnar på mig, och ingen tar emot vad man tycker. Jag gormade att jag mår dåligt och att jag vill ha någon att prata med NU, så sa de:
"Skriv ner allt du känner på en lapp och prata med din kontaktperson I MORGON"
"Vi har faktiskt inte tid!"
"Nu får du gå till ditt rum"...

Nu gick det inte längre. En personal satt i en av sofforna och gjorde ingenting. Jag påpekade det, men de upprepade att jag skulle prata med min kontaktperson i morgon. Jag skrek att det är NU jag mår dåligt, och att det inte är någon idé att vara här om man inte får hjälp när man mår akut dåligt. De tittade på mig, sa inget och gick därifrån.

Jag skrek, grät, skrek och grät om vartannat i rummet enda tills rösten blev hes och tårarna tog slut. Jag tycker inte synd om mig, men jag känner bara hat, ilska, besvikelse och frustration. Personalen la bara dövörat till och vägrade lyssna. "All behandling på det här stället och mycket, mycket bra!", skulle ju vara väldigt bra att ha en behandlingsplan i så fall för att bedöma den sakens skull...

P.s de sa att om jag ville må bättre så skulle jag komma på behandlinens grunder själv. Ett påpekande: hade jag vetat hur jag skulle ordnat upp mitt liv helt själv, så skulle jag gjort det hemma... Herre Gud!

(mobilen funkar inte internet eller uppkoppling på. Jag isoleras från omvärlden. Om de vill att patienterna här ska bli isolerade så har de verkligen lyckats välja en utomordentlig plats mitt ute i ingenstans..)

/Tricia

Ursäkta för mitt kommande gnäll, men nu är jag faktiskt riktigt irriterad. Jag har ingen möjlighet att göra något eftersom hemmet ligger mitt i ingenstans. Jag ville åka in till affären då jag var i stort behov av ett kontantkort till mobilen, då de inte har nån telefon som de boende kan använda, men svaret var "Vi åker inte in mer idag. Vi är bara två personal". Det ger jag fullständigt fan i. Jag kan inte ta mig själv in dit pga avståndet, och kan inte heller åka in dit för de har inte tillräckligt med personal. Jag kan inte, och har inte heller nån chans, att bli självständig och leva normalt som vilken 19-åring som helst. Herre Gud! Det går inte att ringa för jag har inga pengar, och inte heller för att de inte har nån telefon. Kontakt med omvärlden är faktiskt ganska oumbärligt... eller?

Man hindras från att leva ett normalt liv, som man faktiskt kan leva. Jag är i full funktion för att klara det här, men jag var inget utrymme att leva på det sätt jag vill.

(Bygg ett behandlingshem i stan istället!)

/Tricia.

Ju mer jag tänker på begreppet "behandling", så studsar samma tanke tillbaka som om den träffat en gummivägg: vad finns det för egentliga metoder för att hjälpa en depressiv, tillbakadragen, otillgänglig ung tjej med suicid-tankar? Vad är själva behandlingen?

Det här hemmet har jag nu fått klart för mig att det inte finns någon direkt hjälp.Man får höra samma kommentar varje gång man frågar "Vi utgår från personens speciella behov", och "vi är här för DIG". Men de lämnar min fråga obesvarad: exakt VAD är hjälpen? Jag har sagt att jag inte är säker på om jag vill ta emot hjälp längre. Men då beskylls jag för att inte ta emot vad jag får. Hur kan jag mottaga något osynligt?

Idag var jag frustrerad och min kontaktperson kom inte och pratade som hon lovade att göra efter att hon skulle ha ett möte. När det gått två timmar över tiden, så insåg jag att hon hade gått hem.

Tider för middag har jag inte lärt mig, så idag har jag nästan inte ätit nått alls, för personalen ger mig ingen väggklocka och vägrar att påminna mig. "Du får väl ta ditt ansvar själv?". Visst om jag hade vetat vad klockan var. Datorn är ju allmänt kaputt, och mobilen är inte alltid tillgänglig den heller pga telefonfobi, men det skiter de totalt i, man måste ju passa tiden på egen hand?

Jag håller med om att rutiner är väldigt viktigt. Men det behövs mer än så för att må bra. När jag bodde på korttidsboende, så hade jag väldigt bestämda rutiner, och det fungerade bra. Varför faller jag då gång på gång tillbaka? Det krävs mer än att veta vilken dag man ska tvätta.

Hur definierar man behandling? Vad betyder behandling? Vad är grejen med att ha ett s.k behandlingshem om det inte finns någon direkt grund att stå på behandlingsmässigt? Det verkar mest vara ett förvaringshem för folk som inte kan klara sig själva alls. På frågan hur många som faktiskt lyckats efter de vart här, fick jag inget tydligt svar på, det heller.